detta är min historia

När jag var barn så blev jag vuxen ganska snabbt.
jag har två småsyskon en som fyller 19 iår och en som är 13 år.
jag bytte min första blöja när jag var 5 år.
När min yngsta lillasyster föddes tog jag mig an henne ganska snabbt.
jag tog henne under mina vingar, jag var med och uppfostrade henne. Jag blev som en extra mamma åt båda två.
min mamma var sjukskriven så var enbart min pappa som jobbade.
Och när han var på jobbet så hjälpte jag mamma med att sköta allt hemma,
allt ifrån syskonen till matlagning städning osv. och då var jag 10 år.
när alla var sjuka och min pappa var på utbildning och sov borta så tog jag hand om oss alla.
Jag hade en hjärnhinneinflammation och dem andra låg i magsjuka, men jag tog hand om allihopa.
Jag började tycka synd om min pappa som skulle orka tvätta och allt sånt när han kom hem ifrån jobbet,
så när jag var 12 följde jag med han ner i tvättstugan så lärde han mig att tvätta.
Sedan dess är det oftast jag som tvättat hemma.
Jag mådde bra av att hjälpa till och det var inget jag reflekterade över då.
men när jag skulle börja högstadiet alltså 7-9an så kom allt ikapp mig, jag kunde inte vara ute och hitta på saker lika mycket som mina kompisar. För jag hade en familj att stötta och ta hand om.
Tillslut började jag må dåligt, jag kände att ingen såg mig att ingen brydde sig om mig.
Jag började skada mig själv i smyg.
jag slutade använda linnen och t-shirt.
men det slutade inte där, jag försökte ta mitt liv.
Jag längtade efter att kunna komma hem och låsa in mig och ta ett rakblad.
Det började eskalera och gick över till självmordsförsök inte en gång utan flera gånger.
Min stora syster och min bästavän Jonna började märka av att något inte stod rätt till.
Dem märkte att jag hade skadat mig själv och tog genast kontakt med min mamma.
Då vart jag i skolan, min mamma kom och hämtade mig och vi åkte raka vägen till bup.
Jag fick hjälp ifrån alla möjliga håll, det var på tal att jag skulle bli inlagd på ett hem som kallades för kastanjehemmet.
Och till alla er som ser ner på självskadebeteende och självmord, det är inget val man gör själv, det är en sjukdom.
Man gör inte det för uppmärksamhet, jag gjorde det för att min ångest var så grov och var så inåt att det var det ända sättet att släppa på det för mig.
Detta beteende skämdes jag över. Det finns så många förutfattade meningar om just självskadebeteende.
Man är ” emo ”, När folk fick nys om mig fanns det folk i skolan som sjöng på låten ”- cut cut cut jag mår så dåligt.
folk hade kul åt det, folk skrattade på min bekostnad. Fick detta mig att må bättre och sluta? Nej snarare tvärt om.
Om du är anhörig eller vän till någon som har självskadebeteende det hjälper inte att du säger åt personen att sluta, det funkar inte så.
En mening som emma & Jonna sa till mig en gång var att ” nästa gång du skadar dig själv så gör vi också det”
och det fick mina tankar att snurra, jag ville skada mig själv men aldrig någon annan.
en speciell händelse som jag aldrig kommer att glömma är när jag snodde en kniv ifrån slöjden och la i min jacka.
vilket Jonna upptäckte, och sen när hon försökte ta den ifrån mig så råkade hon skära sig på den och sedan kollapsar hon och blir medvetslös och krampar.
En händelse som jag alltid kommer ha ångest över, där ringde det en klocka i mitt huvud och sa
- nu måste du ta hjälp på riktigt.
Det som är lite komiskt med den händelsen som vi kan skratta åt nu i efterhand var att alla på hela skolan gick runt o sa att jag och Jonna hade varit i ett knivslagsmål mot varandra. Helt sjukt hur rykten börjar spridas, nästa dag i skolan när jag och Jonna var med varandra som alltid så tycker ju alla det var lite skumt eftersom vi då igår varit i slagsmål enligt dom.
Men jag tror att den händelsen fick mig att tänka på ett annat sätt, innan ville jag inte ha någon hjälp.
Men nu.. nu ville jag inte må såhär längre nu vill jag bli frisk.
Och där började min resa med att bli frisk, det tog tid det tog många år.
Under denna tiden skiljdes mina föräldrar och jag och Emma åkte till en fosterfamilj.
Vi var där i sex månader, under den perioden mådde jag ännu värre
tankarna att det var pga mig mina föräldrar skiljdes, att det var mitt mående som tillslut ledde till det.
Det har jag klandrat mig själv i många många år. fram tills nu, det var inte mitt fel jag vet det nu.

idag är jag frisk
Med all stöttning ifrån vänner, familj och min kontaktperson som jag hade då TACK!
ett extra tack till 3 vänner som verkligen hjälpt mig och som har påverkat mig.
Det är till emma som även är min syster, det är till Jonna och till Ronja.
Ni hjälpte mig ifrån botten till toppen, ni var inte som alla andra.
Ni fick mig att vilja leva igen.
Idag älskar jag mitt liv, jag äter fortfarande antidepressiva men jag är faktiskt lycklig.
och skulle jag fått gå tillbaka och leva om min barndom så skulle jag inte göra någon ändring. För det är tack varje hur jag haft det då, det är tack varje min barndom att jag blivit till den starka och självsäkra kvinna som jag är idag.
Detta är bara ett kort inklipp ifrån mitt liv, finns så mycket mer som jag vill berätta men det skulle då blivit till en bok.
min poäng med detta är dels hylla er som stöttat mig och dels till er som har självskadebeteende nu och även annan psysisk ohälsa, det går att bli frisk ifrån det. ge aldrig upp
jag är väl inte 100% frisk ännu det skulle innebära att jag slutar med mina mediciner.
Men jag jobbar mig dit. Och jag älskar livet.

till er alla andra som tycker att självskadande och självmord är egoistiskt, ja kanske, men det är inget val vi gör. Vi väljer inte att må så, vi väljer inte att göra det. Det är en sjukdom precis som cancer och allt annat.

Jag älskar min familj, och jag kommer alltid sätta er först.
Jag älskar er mina underbara vänner som förstod och som hjälpte mig.
Till er som kämpar nu, ni ser inget ljus nu. Jag vet det. Men tro mig det finns hopp.
Ge aldrig upp, glöm aldrig att ni är aldrig ensamma<3

detta är första gången jag går ut och berättar om min historia.
när jag har skrivit denna text så har det runnit ett flertal tårar på min kind, inte för att jag är ledsen
utan för jag är stolt över mig själv för hur långt jag kommit i livet nu.
Jag är stolt att jag gått från att försöka ta mitt liv till att älska livet, framför allt att jag älskar mig själv!


  • Nära Olofström

Gillar

Kommentarer

Therese
Therese,
Så otroligt starkt av dig att dela med dig av det här ❤️ Nu mådde jag aldrig så här dåligt när jag var ung, utan mest "sådär som mer eller mindre alla unga mår ibland" men åh vad det hade hjälpt om internet fanns då så som det gör nu..att inse att man inte var själv om att må dåligt...
www.theresewiksten.se
Annaasvensson
Annaasvensson,
tack så mycket för dina fina ord<3 som du säger, hade internet funnits då på samma sätt som det gör idag så hade det nog hjälpt många, att veta att man inte är ensam gör så otroligt mycket. kram <3
nouw.com/annaasvensson
jennifermarie
jennifermarie,
Du ska vara stolt över dig själv, mega starkt att dela med dig av detta <3
nouw.com/jennifermarie
Annaasvensson
Annaasvensson,
tack fina du <3
nouw.com/annaasvensson
Skriv kommentar...
IP: 82.99.3.229